Jag är iaf inte mer galen än vad som är sunt – Så det så

Varför kan vi rida hemma? Men inte borta? Är vi värsta sortens hemma-potatisar? Soff-grisar. Hemma är Ægir så from så jag kan vända honom upp och ner och killa honom under tårna. Borta kan jag ju knappt rida honom. Iaf inte mellan varven. Men så går det igen. Hej å tjo!

Jag känner mig som The Crazy Lady med sin Crazy Horse. Alla ba – Shit. Där är de. Pass opp! Eller så är det ju så klart inte. Men det sliter lite att inte alltid veta att kunna ta med sig vårt fina, balanserade, ganska trevliga och presentabla oss iaf 5km utanför dörren. Eller 5 meter för den delen.

Hemma kan jag ju ratta runt honom på långa tyglar. Svänga både höger, vänster och stanna.

Men frågan är ju. Är det bara han? Eller är det lika mycket jag? Det är lätt att skylla allt på Ægir. Men så är ju den lilla detaljen – vi är ju två. Som ska samsas på en och samma planet. I ett gemensamt universum.

Hitta vårt sätt. Vår väg. Vårt sätt att lita på varandra. Lyssna på varandra. Han ska följa mig. Utan tvång. Vi två ska bli ett.

Ja ni. Det är jäkligt svårt att ha häst. Varför kärade jag inte ner mig i en blank-cromad Harley Davidson. Den hade nog bjussat på bra många lättare åk. Ett åk varje gång, liksom vinst varje gång. Men nu står jag här upp över öronen förtjust i en blank päls, kolsvarta sammetsögon, lite för dagen för rund som tillhör min bästa Islandskille. Som bjussar på ett fint åk var tredje månad ungefär. Så är det.

Du är oavsett alltid min mest älskade knas-boll!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s