Vi gjorde det – Tillsammans

Gårdagens. Dagens. Morgondagens. Alla dagars ambitiösa, begåvade, vänliga ryttare och hästar och publik sågs, skrattade, tränade, bubblade och log. För hem åkte varenda transport med en häst så fint genomarbetad så stallkompisarna hemma kommer att längta till att få hänga med nästa träningsrunda. Och resultatet med lysande positiv coachning tillägnas Sabina Swärd. Big up med pink sugar on Top.

Får bli en trudelutt av Queen för att förstärka rock n roll-glädjen som ligger som ett blänkande skimmer över Fröken Hjort.

It’s a kind of magic

It’s a kind of magic

A kind of magic – no way

One dream, one soul, one prize

One goal, one golden glance of what should be

It’s a kind of magic

One shaft of light that shows the way

No mortal man can win this day

It’s a kind of magic

The bell that rings inside your mind

Is challenging the doors of time

It’s a kind of magic

The waiting seems eternity

The day will dawn of sanity

Ooh ooh ooh ooh

Is this a kind of magic?

It’s a kind of magic

There can be only one

This rage that lasts a thousand years

Will soon be done

This flame that burns inside of me

I’m hearing secret harmonies

It’s a kind of magic

The bell that rings inside your mind

Is challenging the doors of time

It’s a kind of magic

It’s a kind of magic

För rock n roll har det varit hela helgen. I dess bästa form. Alltså formen att hästarna tassar på tygeln, stärker sin överlinje och jobbar med bakbenen. Inga tunga bogar som rattar runt med slappa magar. Okej, undertecknad kan väl möjligen någon gång ha blivit lite kyckling-matte och måste hjälpa lite lite att hålla balansen i svängen. Men med Aja baja – hästen bär sig själv. Så får jag nog ändå klappa mig på axeln och tycka att jag gav mig och litar på mina hästar. Som ju kan bära sig själva. Det vet jag ju. Så klart. Kvar är handen, blicken och sträcka på ryggen – ut med bröstet, bak med axlarna.

För mig är det viktigt att öppna ögonen och se – att himlen är oskyldigt blå. Att alla får göra så många rätt som går. Att alla får göra så få fel som går. Att alla får vara precis den man är.

I helgen var vi just så. Hela ligan. Jättemycket rätt, massor att ta hem att öva på och bara bubblande, sprudlande positiv glädje och pepp. Framstegen som blir när man lyfter varandra är magisk. När man vågar andas, vågar leva och vill rida sin häst. Magiskt.

Jag vill kopiera hela helgen och göra om och om och om igen. Bara njuta av gemenskapen. Glittra av skratten. Le åt alla leenden. Och jäklar i min lilla låda. Känna den avspända stora tölten som min älskade Rakel bjöd på. Så så så coolt. Den tjejen kan tölta. Bara min hjärna avhåller mig just nu från att inte springa ut i hagen, sadla på och få känna henne tölta igen. Hjärtat, benen, armarna, själen skriker Gööööööör det!!!! Känn igen. Flyg som fåglarna. Sväva som en örn. Hjärnan fattar. Rakel ska vara kvar i sin hage idag. Och imorgon. Rakel är 5 år och ska ridas igen i övermorgon.

Hatar smarta hjärnan. Älskar det passionerade, brinnande hjärtat. Älskar mjuk, stor, flygande tölt. Mums.

Så svallade känslorna nästan över av allt sista timmen på dagen. Av lättnad, glädje, träningsvärk och framtidstro. Red min Ægir som vann mig redan vid – Hello! När han spetsade sina luddiga öron på väg mot banan, visade oss att – igår var great! Vi gör det igen. Vi gör det många gånger. Dubbla damkalsonger.

Han bjöd och ville bara jobba, jobba, jobba. Han förstod allt igår och nu ville han bara ha mer. Ge mer. Få mer. Bjuda mer. Bjuda upp till taktren, avslappnad dans.

Så säger Birgitta i publiken som inte sett oss live sen Haffi-kursen för evigheter sen. Den tiden då vi flög runt i 490 knyck, huvudet i molnen och var allmänna virr-pannor. Att jösses – det går inte att känna igen Ægir. Han är en annan häst. Han går att rida nu.

Ja, ni fattar. Tårarna av glädje rinner. Alla timmar, blod, svett och tårar börjar ge resultat. Vi är ridbara!! Jag och min älskade, älskade, älskade stålle-pålle börjar hitta formen. Vi kanske inte alltid förstår det själva. Alla ser inte framstegen. Men när någon annan ser. När någon annan öppnar ögonen – när himlen för en vän också blir oskyldigt blå. Ja, då vet man att man är på rätt väg. Då vet man att nu drar jag vinstlotten i livets lotteri.

Stort tack och min ödmjukaste kram till Sabina, Marie, Lena, Jenny, Kristel, Sofia, Linda, Emelie, Susanne, Emma, Linn, Jeanette, Josefine, Tiina, Lizette, Mallo, Ann-Gelie, Yvonne, Angelika, Marie, Birgitta, Jenny, chaufförer av olika former, lasthjälp, sällskapshäst och alla andra som hjälpt till att skapa bästa förutsättningar för ett glatt gäng att bli så mycket bubbligare kunnigare och nu ska tölta tjusigt hela vägen in i mål.

Ha en fortsatt fin söndag!

Annonser

Ett svar till “Vi gjorde det – Tillsammans”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s