Fascinerande faktum om rädsla

Intressant om rädsla – och att överkomma rädsla.

Är det hästen? Eller är det människan som skapar rädsla? Och vad är det egentligen man är rädd för? Är man rädd? Eller är det ren och skär prestationsångest?

Svaren är lika många som frågorna. Frågorna lika olika som svaren. Alla har sin sanning – alla har sina känslor med samma resultat – en rädsla – ett hinder/en barriär att genomföra någonting man brinner för och vill.

Vi har precis ridit genom 3 dagars eufori. Lycka från örontipp till svans-spetsen. Lyckligast i skaran är Coco. Varmast i magen är jag. Tryggast och mest kvar på jorden är Hermès.

Så klart är han som alltid mest sansad. Undrar vad han säger till sina polare i hagen om lillmatte och Stormatte? Oavsett får han alltid ta rollen som den mest kloka av oss alla.

Av någon besynnerlig anledning, vet inte varför. Men Coco har varit paniskt rädd för att tölta. Förstår att det låter bisarrt – bästa gångarten av de alla. Hon har bara haft en blockering. Hon har inte vågat tölta själv. Utan jag har behövt springa med. Varje tölt. (Bra motion iof)

Hur mycket jag än intygat, lovat, på heder och samvete att Hermès är bästa hästen i världen för henne i tölt. Så nej. Det har inte gått att få henne hitta känslan, glädjen och viljan.

Älskade Messi. Gör allt man ber om. Men man måste be honom. Tala om att nu är jag redo. Redo att flyga fram som fåglarna, segla som en örn – sväva fram i tölt.

Så för 3 dagar sedan lossnade allt för Coco. Viljan, suget och den brinnande önskan att få rida tölt tog överhanden. Tog över känslan av att det inte går. Att det är svårt. Att han inte gör rätt. Messi gör rätt. Han är ung och kan inte så mycket. Men det han kan – det gör han kalasbra.

Coco vill rida keppnin för barn på Helgagården i mitten av september. I keppni får man ju göra vad man mäktar med. Skritta. Trava. Tölta.

Drivkraften att få rida själv drev ut känslan av att inte våga.

Så tar min rädsla över. Flummigt. Men när Coco är säker. Då blir jag osäker. Tänk om Messi busar? Stannar? Sticker?

Tänk om han går 10 varv i grisepass. Så kommer en enda tanke upp – en tanke som tränger bort mina hjärnspöken. Red för Haffi för ganska länge sen men minnet är färskt. Han vill att hästen ska svara framåt. En övning är halt – fram i trav, galopp eller grisepass. Men fram! Väldigt mycket keppni.

Just den övningen lugnar mig nu. Inte för att någon förespråkar eller övar grisepass. Men kära nån – vad är det värsta som kan hända? Att hästen går fram. Att hästen går grisepass. Det är väl inte så farligt. Barnet är 8 år. Vet ni, det värsta som kan hända – det är känslan av att vara rädd. Att inte ha roligt och våga göra det man vill.

Sen om man gör det man vill i skritt, trav eller grisepass. Det är bara detaljer att öva på. En dag sitter man där i taktren tölt. Taktren trav.

För – The show must go on

Vilken show det blir – det är upp till dig och din häst. Hur mycket ni vill, kan och orkar. Hur mycket ni vill rida skritt, trav, tölt eller grisepass.

När allt kommer omkring motiveras vi av drivet att ha roligt. Att glädjas. Att nå våra små nåbara mål. Att inte behöva känna rädsla eller prestationsångest.

Är sjuhundans stolt över det lilla ekipage som så fint rider runt där på banan. Precis så fint och bra som de mäktar med. Duktiga är ni!

Fortsatt fin vecka där ute. Var ni än är. Jag vet och hejar på att alla får känna glädjens vingslag minst en gång innan söndag. Keep me posted.

Varm kram

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s