Hejdundrande träningsvärk!

Pro och con när ridningen där vi = jag, Ægir och Rakel är nu handlar om Moi. Alltså hur jag sitter/rider så de får balans framåt när alla 4 bakben aktiveras.

Pro när jag rider rätt

– vi får 4 aktiva bakben (+ rygg och hela vägen framåt)

– vi får 2 hästar som är jätteglada i kalas-form och bra energi

– vi har 2 hästar som förstår och svarar jättefint (inga rullande, fundersamma ögon som undrar om vi människor är aliens med obegripliga krav och ett obegripligt språk – tvärt om!)

Con när jag rider rätt

– jag har träningsvärk (!!) 45 min på Ægir utan stigbyglar (den kaxiga som tror det är nemas problemas är välkommen att göra om det själv)

– hmmmm….det är väl det. Jag har träningsvärk i alla små oanvända muskler på mig som nu ska till att trimmas.

Det är ju så att ryttarens inverkan spelar en sjuhundans roll på hästens prestation. Har man dessutom väldigt känsliga hästar så spelar ju 3cm framvikt eller 3cm extra driv av bakbenen helt magisk roll.

Att jag som ryttare ber om mer bakben och då möter upp inviten genom att hjälpa min häst med balansen genom att räta upp mig. För det blir för knepigt när jag ber om bakben – får bakben – lutar mig framåt – alltså tar bort hjälpen för min häst att hålla balansen – och då blir det lite pannkaka och hästen springer bort för att inte ramla omkull.

Så be om bakben – få bakben – sitt på rumpan – voilà – vi är ett ekipage som rider och håller balansen.

Bäst av allt är att båda mina hästar hängde med perfekt. Det är en helt naturlig signal för dem som de kan möta upp och hantera. Och extra bra då att matte hjälper till på rätt sätt se de inte tröttnar på att göra rätt. Superkul!

Sen blev det lite what goes around comes around från Välrldsmästare Magnus Skulason. En påminnelse som har gett ringar på vattnet att våra 5-åringar börjar närma sig 6år. De är inga babys mer. Rakel är redo för lite mer krav, ordning och reda. Så nu får vi hålla ihop det lite bättre.

Hon är fortfarande lika rar och söt. Men hon behöver inte springa omkring och titta på fåglarna, lukta på blommorna och fundera över om en vattenpöl är blöt. Hon ska lyssna på mig. Så, helt rätt. Lite bättre disciplin nu när hon ändå snart är 6år.

Sist och betydande inte minst. Hand-rackaren. Det är väl tusan vad jag vinklar mina händer. Använder handleden som någon form av hjälp istället för armen. Som att mina armar är stelopererade. Men de är de inte!

Bästa sättet att se om en ryttare ridit stora hästar/3-gångare eller islandshäst är inte på mängden täcken, borstar eller sånt materiellt. Det är på händerna. Av någon besynnerlig anledning ändras handens position och rörelsemönster från häst på 184cm (min sista hopp-häst Frej) till häst på 135cm (Rakel). Obs! Händer självklart inte alla, men ett gäng av oss så ta bara åt dig och nicka medhållande om det hänt dig – annars inte. Grattis och heja dig då.

Okej, får sitta i soffan med ett par tyglar och programmera om min hjärna. Jag måste ju använda handen och armen på rätt sätt. Hur ska annars mina hästar ha en rimlig chans att förstå vad jag säger?

Öva. Öva. Öva.

Allt som allt en toppenkväll. Massor av grymma ryttare och hästar. Grymt kämpat!

Nu laddar vi om för en helg på Margaretehof. Gaedingagames och att bli coachade framåt av Monsieur Sindri.

Tack för igår kväll och tack för välförtjänt träningsvärk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s